Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött

Igår kväll läste jag ut Alex Schulmans senaste bok "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött." Ovanligt lång titel men låt den inte skrämma er. Boken är ett utdrag från ett år i Alex liv. Hans fösta år med Amanda. Jag hade länge velat läsa boken, men det hade liksom inte blivit av innan jag till slut sprang på den på Maxis bokavdelning. Jag och Carro var där och kollade runt och skulle precis gå när jag upptäckte boken på nedersta hyllan. Jag gav oavsiktligt upp ett mycket ljust tjejtjut i ren förtjusning, greppade boken och stegade i väg mot kassorna. Här skulle det läsas!

Säga vad man vill om Alex Schulman, men skriva kan han, vilket kritiker och recensenter inte kunde göra annat än att förvånat konstatera. Alex, som bara annars är en cynisk jävel som snackar skit om andra och driver med stackars hjälplöst folk på deras bekostnad, har nu släppt sin andra "riktiga" bok. Hans debutroman "Skynda att älska" gjorde stor succé när den kom ut 2009. Nu har alltså denna baktalande halvkändisbloggare gjort det igen i hans andra bok.

Jag har till och från följt Alex blogg det senaste året och tycker att den är väldigt underhållande. När jag först hörde om "Att vara med henne..." fick jag känslan av att jag visste att den boken skulle intressera mig. I sjätte numret av tidningen Your life läste jag i somras även en intervju med Amanda Schulman. Hon berättade om hur det kändes att Alex så öppet visade i sin berättelse hur allting gått till. Hur det kändes att få någon slags "hyllningsbok" till sig själv. Hon har själv under bokens uppkomst fått läsa och godkänna flera gånger.

Det jag fascineras av i boken är hur enkelt Alex skriver. Han komplicerar ingenting utan skriver hur saker är och hur det känns rätt upp och ner. Det är som ett enda långt blogginlägg. Början av berättelsen är fylld av ångest och melankoli, men trots det upplever jag det inte som tungt eftersom man i var och varannan mening skrattar åt hans patetiska försök att bättra sig. Det är igenkänningshumor på hög nivå. Samtidigt som det är en väldigt underhållande bok är den fylld av mycket allvar. Boken är en kärleksförklaring till sin fru och han lyckas precis sätta fingret på de där känslorna man själv känner igen så väl i en förälskelse. Det kan låta sliskigt och fjantigt, men han lyckas precis. Allting känns helt ärligt. Det är inte många böcker jag fått gåshud av att läsa. Så läs!